Andra världskrigets vändpunkter

Slaget vid Stalingrad:
Slaget vid Stalingrad är en utav de viktigaste vändpunkterna under andra världskriget. Namnet för detta var ”Operation Barbarossa” och är det tredje rikets invasion av Sovjetunionen. I början utav operation gick allting otroligt bra för tyskarna tills de den 21 augusti 1942 anlände till Stalingrad. Om man jämför den sovjetiska armen med den tyska så stod det klart att sovjet inte hade en ända chans att vinna med sina ynka 40 000 försvarare mot den enorma tyska armen på över 300 000 soldater, även fast det bara användes hälften utav dessa soldater i striden mot Stalingrad. Båda diktatorerna Stalin och Hitler vägrade att förlora mot varandra och på båda sidor beordrades det avrättning på alla trupper eller soldater som gav upp. Eftersom att Sovjet ligger så hemskt långt ifrån ekvatorn så var det mycket kallare där under vintern än vad tyskarna var vana med. Soldaterna stod i sig och fortsatte kämpa sig igenom kylan tills den 2 februari 1943 då de sista tyska trupperna kapitulerade eftersom att de hade annars dött av kyla.

Slaget vid Midway:
1942-Året då den Amerikanska och Japanska flottan kom att skapa en av de största vändpunkterna under andra världskriget. Slaget utspelar sig på midwayöarna som består av två huvudöar och även några små. Öarna har tillhört Amerika sedan 28 augusti 1867.
Det var den 4 juni som den stora japanska sjöstridsstyrkan seglade mot midwayöarna för att locka resten av USA:s stillahavsflotta i en fälla.
Det kom att bli ett stort och mycket, mycket viktigt slag för USA.
Japan hade en stor flotta med fyra hangarfartyg. Men amerikanerna upptäckte och lyckades avkoda ett av japanernas meddelanden och de snappade upp ett kodord som en av matematikerna trodde betydde Midway. De bestämde sig för att skicka ut ett falskt meddelande till fastlandet för att se om japanerna nappade på betet. Det visade sig att de gick på det falska meddelandet och gick till attack. Japan bombade Midway, sedan fick amiral Yamamoto idén att ta ner alla flygplan till hangarfartygen och fylla på bränsle och armera om dem. Det var på grund av detta som fick USA att gå till attack och bomba Japans flotta. Eftersom att alla flygplan fortfarande hade bomber och en massa bränsle som var mycket lätt antänt så lyckas USA enkelt att bomba alla fyra fartyg och vann slaget som då hade pågått i tre dagar.


El-Alamein:
Den 23 oktober 1942 bröt det andra slaget vid El-Alamein ut. Ännu detta var en stor vändpunkt men den här gången bröt det ut i ökenkriget. Detta var ett slag mellan de allierade och axelmakterna.
Själva slaget brukar delas upp i fem olika faser.

The break-in (”inbrytningen”) 23-24 oktober:
”Operation Lightfoot” var namnet på den första fasen och den inleddes med att 882 fältkanoner och medelstora kanoner avfyrade omkring 600 granater. Samtidigt som 125 ton bomber släpptes på axelmakternas artilleripositioner. De Allierades infanteri var för lätta för att kunna utlösa stridsvagnsminor och kunde därför lätt ta sig över ”djävulens trädgård”. Efter kom stridsvagnarna på en noga kollad väg av ingenjörstrupperna.
The Crumbling (”söndersmulningen”) 24-25 oktober:
På grund av de Allierades bombningar hade Tyskarna under denna fas mycket svårt att kommunicera. Och som om det inte vore nog med det så fick Georg Stumme (en av de tyska befälhavarna) en hjärtattack. Trots detta försökte sig den tyska armen på att göra motangrepp den 25 oktober men misslyckades och förlorade över femtio stycken av deras stridsvagnar. Samtidigt som de allierade flygplanen bara fortsatte bomba de tyska positionerna.
The Counter (”motanfallet”) 26-28 oktober:
Som jag skrev i fas två fick Stumme en hjärtattack så den 26 oktober återvände Erwin Rommel (som var den riktiga tyska befälhavaren) till Nordamerika för att återta befälet. Även fast Rommel var en mycket smart man så begick han ett stort misstag och gav hans trupper order att anfalla de allierade posteringarna. Han hade helt klart underskattat sina fiender och de allierade trupperna lyckades stå emot. Tyskarna kunde inte ens dra sig tillbaka på grund av att de hade ont om bränsle och fastnade i den öppna terrängen. Då började Rommel inse att slaget var förlorat. De var dels på grund av att hans trupper var helt utmatade, hade för lite mat, ammunition och för lite bränsle för att ens kunna fortsätta. Trots detta fortsatte striden i flera dagar.
Operation Supercharge (”Operation Överladdningen”) 1-2 November:
Denna fas handlade bara om att anfalla med allt man hade, här kunde inte Rommel göra annat än att försvara med allt han hade kvar.
The Break Out (”utbrytningen”) 3-4 November:
Rommel skickade en förfrågan till Hitler om reträtt men det kom inte på frågan. Så det var bara för Rommel att behålla sin ställning och fortsätta slåss, det var precis vad dom gjorde. De slogs tappert in i det sista, ända tills situationen blev för ohållbar och han trotsade Hitlers order och slog till reträtt ändå. Det andra slaget vid El-Alamein tog sitt slut och blev en av de Allierades första ”viktiga” seger. De hade återfått hoppet.